Myten om det musikaliska geniet

“Wow, vilka musikaliska genier ni är”, sa en välmenande tjej nyligen när hon hörde vilka instrument jag och några andra spelar.

“He’s a musical genius”, löd massvis av kommentarer till en YouTube-video när en känd musikprofil gav en orkester instruktioner och arrangerade en låt inför publik.

Myten om det musikaliska geniet lever. Men vet du en sak? Oftast är det 10 % begåvning och 90 % övning, musikteoriplugg och tålamod. Men det är inte lika kul att tänka på.

Gör det något då? Är det inte trevligt för musiker att bli kallade genier? Jag menar att det gör mycket mer skada än nytta. Musik har gått från att vara något som den stora massan utövade tillsammans som nöje till att bli något som bara de allra mest begåvade anses ha rätt till. Genierna ska spela, resten ska vara tysta och lyssna.

Detta är del av en större passivitetstrend i samhället. I stället för att berätta historier för varandra om kvällarna ser vi på film, till exempel.

Visste du att förr i tiden i Sverige var ungdomarnas största nöje att skriva ner och utbyta sångtexter? Man träffades och sjöng tillsammans, skrev ner texter i sin lilla anteckningsbok och brydde sig mycket lite om ifall man var ett musikaliskt geni eller inte.

Om man tror att man måste vara ett musikaliskt geni för att spela ett instrument eller sjunga så missar man så oerhört mycket. Man kanske inte ens försöker lära sig. Eller så börjar man ta lektioner men ger upp efter några månader för att man inte inser hur många år det faktiskt tar att bli en hyfsad musiker.

Men tänk om du började idag och spelade eller sjöng 15 minuter varje dag i fem års tid? Då kanske du skulle märka att man kan komma ganska långt utan att vara ett geni.